Därför lönar det sig inte att vara känslosam i terroristernas värld

Terapi och blommor AB 16.6 2017I min artikel på Aftonbladet Debatt idag berättar jag bland annat om vad som hände när jag för några år sedan ingick i en delegation från Europarådet. Vi befann oss i ett av medlemsländerna i EU och jag blev tillfrågad om jag ville träffa en livstidsdömd, kvinnlig terrorist.

Fängelseledningen var av olika anledningar oroad över det psykiska hälsotillståndet hos kvinnan som suttit isolerad i över ett år.

Vi satt obevakade i ett kalt samtalsrum och pratade i över en timme.
Kvinnan mitt emot mig, som hade åtskilliga människoliv på sitt samvete, svarade artigt på mina frågor men var formell och garderad i tonen som om hon var rädd att svara fel eller avslöja för mycket om sitt liv.
När jag ville veta hur hon mådde efter en så lång tid på isoleringen fick jag bara ett korthugget svar och i stället en föreläsning om hennes kamp, hur hon skulle fortsätta striden tills segern var vunnen och att hon inte ångrade någonting.

När hon senare under dagen träffade några jurister i samma delegation beklagade hon sig över att psykiatern från Sverige bara ville tala om känslor, (”he only talked about feelings”), när hon i själva verket ville veta vilka rättigheter hon hade.